Har lunchrast och sitter och funderar på tiden, kroppen och viljan.. Att ha häst tar mycket tid, men ger så mycket tillbaks. Jag mår bra när jag är i stallet! Jag tycker att det är kul att rida, samtidigt som jag nog är lite lat. Eller egentligen är det nog inte lathet utan mer vetskapen om att det tar mycket tid från andra när jag tillbringar tiden i stallet. Sen har ju inte min kropp varit med på min sida direkt heller. Vilket har gjort att jag haft många och långa avbrott från ridningen, det är nog det som har varit jobbigast. Jag har inte kunnat träna varken min häst eller mig själv som jag vill. Inte på långa vägar! Kroppen känns fortfarande inte tipptopp när det gäller ridningen, stora fula ärr som skavs sönder till blodiga sår typ varje gång jag rider ett ordentligt pass. Jag tänker att det är ju inget som är farligt, det gör bara lite ont. Och när det skavts sönder tillräckligt många gånger så borde det ju bli starkt till slut och inte gå sönder. Men vägen dit är inte jätterolig. Är det värt det? Kanske borde jag inte ha häst själv ens?! Elin har ju sina så i stallet kommer jag ju få va oavsett. Jag vill inte ha en häst "bara" för att rida ut i skogen på. Jag vill träna och jag vill tävla så småningom. Men det känns bara som jag står och trampar på samma ställe hela tiden. Kommer en bit så blir det avbrott och sen får vi börja om från början igen.. Jag börjar tröttna på det! Va jag vill få sagt med det här vet jag egentligen inte. Delar med mig av lite funderingar bara. Just nu har jag ju kommit igång igen, fortsätter det så utan avbrott igen, så kanske suget kommer tillbaka.. Vi får se!